Sitter och myser i min nya säng hos mamma med laptopen i knät, har nyss kollat på Twilight. Super bra film verkligen, den är verkligen speciell men man blir på något sätt glad av den av all kärlek i den. Nu ska jag slänga på nästa film, hmm vilken blir det? Step up, Stomp the yard eller kanske Where the fuck is santa? Vi får se, vi får se.

Var iallafall och kollade på lägenheten idag. Och ja vad kan man säga om den? Kanske nått i stil men; SUPER FIN! Fan va glad jag kommer bli om vi köper den! Den är ganska nyrenoverad så den är jätte fräsch och fin. GAAAASH im in love! Men mamma tjatar hela tiden om att vi får inte bli för fästa vid den eftersom vi måste kolla på dom andra ögonen med lika öppna ögon eller famnar eller hurfan man nu säger :P

Jag vill verkligen ha morgondagen NUNUNU! Ska till stan och träffa en barndoms kompis som jag inte träffat på år och dar, vi har såååååå jääävla mycket att prata om! Jag längtar som fan. Det har inte varit bestämt länge att vi skulle träffas imorgon om man säger så... vi bestämde de faktist bara för några timmar sen. Hahha vi är lika knasiga som vi va när vi va barn.
När vi bestämt att vi skulle ta en fika imorgon och gå lite på stan, så började självklart pratet om alla minnen och jag inser verkligen hur mycket jag saknar min barndom!
Jag vill inte vara i tonåren, jag vill fortfarande vara ett barn! Jag vill vara ett barn, bo där vi bodde när jag var liten, ha relationen med mamma som jag en gång hade, inte ha nån styvfarsa som är det ända som mamma ser, vår gamla hund som vi var tvugna att ta bort men samtidigt ha mina två älsklingar Akke och Ayla som jag har nu. Allt var så bra förut, det var så underbart. Även fast jag inte haft någon riktig familj sen jag var jätte liten, tror jag gick i 1an eller 2an när mina föräldrar skillde sig. Visst dom har haft nya flickvänner/pojkvänner, men jag har aldrig sett dom som min familj, jag har ingen familj.. jag har bara en mamma och pappa, men ingen familj. Och det kommer ingen någonsin kunna ändra på.
Jag vet att mamma ser mig,henne och hennes sambo som en familj, men det gör inte jag. Mammas kille är inte min familj, han är bara en kille som mamma bor ihop med. Dom har inte ens ett barn tsm, de gör oss till ännu mindre till familj. Hade dom haft ett gemensamt barn så hade det varit mitt halv syskon.. då hade det varit en annan sak. Men nu har dom inget så...
En familj för mig är en familj liksom.. inte en låtsas familj. Inte en familj med några som man inte är relaterade till i huvetaget.
Jag är så trött på frågor som är ; har du stor familj? hur många är ni i er familj då?... JAG HAR INGEN FAMILJ! Jag bor med min pappa och vår katt, och hälsar på min morsa och hennes sambo.. thats it! Det kallar inte jag familj. Visst jag älskar min pappa JÄTTE mycket, och han står mig jätte nära, men jag ser inte han, vår katt och mig som en familj. Jag har en gång haft en familj, det var ; jag,mamma och pappa. Men så är det inte längre.. va ska jag göra åt saken? Ja jag tänker inte kalla min mamma och hennes sambo för min familj iallafall, inte papa och vår katt heller.. man kan inte ha två familjer.....



Det blev längre inlägg än vad jag hade tänkt mig, men orden bara strömmade ut i fingrarna.. kände att jag behövde skriva av mig lite av det där.